Jennifer

Alltså jag blir så otroligt trött ibland. Vad man än gör så blir man alltid straffad i längden, det spelar ingen roll vad det är. Jag kämpar och kämpar för att få både mig själv och andra att må bra, men i slutändan är det alltid någon som sviker stenhårt eller säger att det man gör inte är tillräckligt bra eller ens gör någon skillnad. Sådant blir man jävligt ledsen av att höra. Det går inte en dag utan att jag blir kritiserad för antingen det ena eller det andra, alla dessa jämförelser med de som "har lyckats bättre eller är duktigare än mig". Det får mig att känna mig totalt misslyckad, duger jag inte som jag är eller?
I ärlighetens namn så tycker inte jag att jag förtjänar detta, det gör mig knäckt att få höra att jag inte duger. det måste få ett slut!

Avslutningsvis vill jag bara säga till dig nu, att det här var sista gången jag tänker tåla något skitsnack från dig. Om vi någonsin blir vänner igen så kommer ingenting bli som förut, och det har du själv sett till. Jag har ställt upp för dig så mycket, offrat massor med tid för att få dig att må bra, var min tid totalt bortkastad eller? Betyder det ingenting för dig och är det här tacken?
Skyll ingenting på mig att vår starka relation och våra band är förevigt trasiga, det är du som håller i saxen. Jag kan ju säga att jag inte vill ha det så här iallafall, så det är helt upp till dig.. Hur ska vi egentligen ha det?

Jag ber om ursäkt för alla dessa uppehåll, men i och med att datorn är inne på lagning igen så blir det naturligt inte lika mycket skriva. Men jag försöker hålla det någorlunda uppe, så mycket jag har tid till..

Det är ju ganska typiskt att man ska gå och bli sjuk nu också: näsa, huvud och hals sviker, så nu gör jag inte så mycket mer än att knapra tabletter och dricka te. Samtidigt som jag sitter här och tycker synd om mig själv (haha) så finns det två personer som jag tänker lite extra på, svårt att lista ut vilka? Om man känner mig riktigt bra så tror jag inte att det ska vara några större problem att lista ut det. En av dem sitter jag i princip ihop med - min andra halva - och den andra är en person som jag inte träffar lika ofta längre men som jag fortfarande inte klarar mig utan. Tack till er, som alltid lyckas med att sätta mitt humör i topp!

Imorgon är det engelska nationella, hjälp! så för att inte komma försent och missa skiten har jag bestämt mig för att dricka en sista kopp te nu, be väckarklockan fia om ett alltid lika lovely morgonsamtal imorgon så man kommer upp, och till sist gå och lägga mig tidigt. Hur går det tror ni? Hur som helst, önska mig lycka till!

Igår dog en bekants pappa, och det fick mig att börja fundera. Hur skulle jag reagera om min egen pappa dog? Vad skulle jag känna? Sorg, tomhet, ilska?
Jag som liksom senast igår satt och grät när Hilary Swank dog i Million dollar baby, tänk vad jag skulle gråta om min pappa dog! Jag kan inte föreställa mig den känslan, och jag tänker inte ens försöka, jag var bara tvungen att skriva av mig nu ska jag bara njuta utav denna lördagkväll med några vänner.

Puss på er och vi hörs!

Idag drar stadslaget äntligen till Nyköping och spelar distrikts-sm, önska oss lycka till!
Jag är så taggat, spänd, nervös, förväntansfull, allt.. Det ska bli så kul, hoppas det går bra, vilket det troligtvis gör visst? Vi är ju Stockholm!

---

Till Fia,
Vi som aldrig är ifrån varandra mer än några timmar per dag, nu kommer det ta flera dagar tills nästa gång. Gud vad svåååårt jag kommer ha det nu. Och vad händer om vi inte kommer ihåg varandra nästa gång i träffas? Då kommer vi ju bli nya Pekka och Jarmo! :O Haha, skämt och sido, Heja på mig och så ses vi på söndag/måndag. Och nej, raring, jag ska inte glömma dig (haha). I'm gonna miss you mucho!! <3